Det händer stundom och detta måste vara en god betingelse för en industris fortbestånd, att den utgått direkt från och utgör en fullt naturlig utveckling af en urgammal hemslöjd, som öfvats i den trakt, där fabriksbyggnaderna så småningom resas. Detta är fallet med stråhattstillverkningen i Hallsberg. Trakten är bördig, med vidsträckta fält som om höstarna bära gyllene skördar. När dessa blifvit bärgade och säden tröskad har det af ålder brukats att en myckenhet halm tillvaratagits hufvudsakligen av mindre bemedlade i socknen, som fått den fritt af bönderna, och af denna halm, som än färgats, än fått behålla sitt naturliga utseende, har man sammanfogat långa flätor, som sedan användts till hopsyende af hattar. Flätorna, hoplagda till långa länkar, torgfördes merendels i den ett par mil från Hallsberg belägna staden Örebro, för hvilken det kan ur kulturhistorisk synpunkt kanske vara af intresse att under våren och särskilt på långfredagskvällen var ett kännetecknande drag, att allmoge från Hallsberg med svarta, hvita eller spräckliga halmflätor på armen bjödo ut sina varor från en långt framspringande trappa vid Stora torget.
Ännu så sent som på slutet af 1870-talet torde Örebro ha varit den egentliga afnämningsorten för flätorna från Hallsberg. Men vid den tiden, nämligen 1878, hände sig, att till den förut nämnda fröken E. Sahlqvist, bosatt där, ankom ett bref från en köpman i Stockholm, grosshandlaren Flohr, med förfrågan om hon för hans räkning ville åtaga sig att anskaffa ett parti flätor af tillverkningen på platsen. Detta bref, som troget gömts som en handling af betydelse för den affär, som snart därefter af fröken S. grundlades i Hallsberg, föranledde inköp af allmogen, som snart vänjde sig vid att gå den kortare vägen till henne för att få alstren af sin hemindustri afyttrade.
Några år senare, 1884, tog fröken S. ett steg vidare i den riktning hon inslagit, i det att hon från att vara mellanhand för en arbetsgifvare själf blef det senare genom att börja en fabriksrörelse för tillverkning af hattar. Förnämligast sådana af halm, i mindre skala filthattar omfattar denna tillverkning. Flätorna, mer eller mindre konstrikt sammanfogade. äro än gjorda af halm. vuxen i omedelbar närhet till fabriken, än har den nått dit efter en lång färd öfver haven, ty för den sig alltmer och mer utvidgade fabriken har den inhemska tillgången på flätor ej varit tillräcklig, ej heller ega dessa den hvithet och jämnhet, som i soligare luftstreck än våra kunna frambringas.
Hur halmflätningen som gammal hemslöjd än öfvas i bygden, fick jag genom vänlig bemedling af kontorspersonalen vid fabriken tillfälle att se. En af fröknarna, det kan förtjäna anmärkas, att Hallsbergs stråhattfabrik i öfverensstämmelse med förutvarande traditioner uteslutande skötes af kvinnor, liksom också arbeterskor i öfvervägande grad ha anställning vid den – en af fröknarna alltså var mig följaktlig till en liten, liten stuga, där en liten, liten gumma just var i färd med att taga fram sina don för flätning. Dessa voro enkla nog, en bunke med vatten och halmen, oklufven vid detta tillfälle, fastän även klufven används för ändamålet, samt klippt i så långa stycken, som den kan blifva mellan lederna på halmen, som ej medtagas. Strå efter strå, som uppmjukas i vattnet, fogas sedan med flinka fingrar till hvarandra, så att det uppstår en drygt centimeterbred fläta.
Konsten är icke stor och lämpar sig förträffligt att öfvas av åldringar och barn, som därigenom kunna skaffa sig en liten förtjänst. Men liksom det beklagligtvis oftast visar sig beträffande hemslöjden å landsbygden, ungdomen här visar föga lust att tillgodogöra sig ett urgammalt arbetssätt. hvilket dock gått befolkningen så in i blodet att det, som min sagesman uttryckte sig, faller sig lika naturligt för ett Hallsbergsbarn att fläta halm som för ett annat att äta.
Komma vi då ändtligen in i fabriken för att följa den färdigvordna flätans vidare öden. En stor, påfallande ljus och treflig sal, upptages af arbeterskor, hvar och en vid sin maskin. Den svenska flätan, spräcklig i svart och hvitt, fogas längst ner i salen samman till enkla runda barnhattar, Först sys några stygn för hand för att göra början till kullen, seden tager maskinarbetet vid och på ett par minuter är den delen af hatten färdig, till hvilken sedan brättet fogas. Detta är det allra enklaste slag af hattar, vid hvilka nybegynnaren vid fabriken också får göra sina lärospån, men därutöfver kommer en mängd växlande modeller, framställda med konstmässigt vridna eller upphöjda flätor, sådana som en japans eller annan främlings smidiga fingrar lyckts åstadkomma och till hvilka ett ytterst inveckladt maskineri påfordras för hopsyningen.
Än felas det dock mycket innan hatten blir färdig att saluhållas. Från syrummet föres den ned i en under belägen afdelning, där den ångas, formas och pressas, göromål som skötas af den manliga fabrikspersonalen, hvarjämte en del hattar färgas och fernissas, hvilket också sker i denna afdelning af fabriken. Kort därefter är hatten färdig för lagerrummet, och hvilket lager! Från golf till tak hatt vid hatt, kulle i kulle, små och stora, enkla billiga hattar, som hitta de bestämda hufvena bland sådana som måste se på penningen, och eleganta tingestar, hvars klädsel då säsongen gryr skall komma mycket hufvudbry åstad. Men antingen man än står inför en sådan eller med den spräckliga skördehatten i sin hand,. till hvilken halmen vuxit på våra tegar, måste man glädja sig öfver en svensk industri, som förmår tillgodose behofvet hos alla lager af vårt folk af en nödvändighetsvara, som fordom för allt hvad som gällde finare saker måste hämtas från andra land. Skördehatten, som kan nämnas som ett apropos, finner en betydlig afsättning bland den gotländska allmogen. Man ser den öfverallt där på landsbygden under sommaren buren af såväl män som kvinnor, men medan den för de förra är enbart spräcklig i hvitt och svart, inlägges för de senares räkning – kvinnonaturen förnekar sig ej – en blå eller grön bård i brättet, som gör den mer tilltalande för vederbörandes skönhetssinne.
Min vandring bland färdiga och ofärdiga hattar var ungefär afslutad, och jag gjorde just en flyktig titt in i monteringsrummet, där bland annat en del hattar förses med enklare klädsel, då jag blef anmodad infinna mig i ett inre kontorsrum, där en kaffebricka väntade.
I denna idealiska fabriksanstalt råder nämligen, som jag fick veta, den gemytliga vanan att alla, kontorspersonal, arbetare, arbeterskor få en raststund på förmiddagen för att dricka elfvakaffe.
I kontorsrummet fick jag bland alla andra älskvärda bekantskaper jag gjorde också nöjet att göra bekantskap med en af Sveriges första kvinnliga handelsresande, som för jämnt 20 år sedan började sin verksamhet, till en början naturligtvis ganska uppseendeväckande, som man godt förstår, då man betänker, att än i dag ett ensamt fruntimmer visserligen kan resa ensam men knappt kan begära ett rum på hotell eller i dess matsal förtära en bit mat utan att vara föremål för lifligaste uppmärksamhet från manliga gästers sida.
