Till den senare katogorin hör hans sista berättelse innan han lämnar Närke. Den handlar om det blodröda vattnet vid Önnaby och Linné såg nog själv en viss komik i mötet mellan den metodiske vetenskapsmannen och de vidskepliga bönderna.
Vatten i blod förvänt är ej sällsynt; Har merendels kommit av av vattenlöss eller Monoculis; men vid Önnaby fanns ett blodrött vatten uti en mograv eller dike vid vägen, som icje var förorsakat av insekter,
När man höll på att utreda detta, stannade bönderna, som färdades på vägen, i förundran härutöver; då somliga mente, att det blivit av häxeri, andra att det skulle betyda något ont, och andra att någon dödad människa eller kreatur där vore nedsänkt.
Bottnen i diket var ren och av vit lera. röda färgen flöt torr ovanpå liksom ett rabarberpulver och blandade sig icke gärna med vattnet. När denna färg togs på papper och skärskådades i mikroskop, som gjorde objekten 10 gånger större, voro partiklarna runda men så små, att de med möda kunde märkas.Så att man säkert kan säga, att denna färg icke kommit av insekter, ej heller av något underjordiskt mineraliskt väsende utan tycks likas varit ett lags Byssus (alg).
Ett par grodor koxade uppav detta vattnet med röda huvuden. Vi fiskade förgäves efter dem, men trodde hellre,att de blivit rödfärgade av denna blod, än att de kunat utspruta en så röd, torr och lös materia.
Eller dessutom. Linné, som den medvetne upplysningsman han var, talade ofta om "vetenskapens ljus" tog här chansen att påpeka hur vetenskapen kunde skingra vidskepliga föreställningar.
Hur som haver med detta: Låna Linnés Västgötaresa och följ hans färd genom ett regnigt Västergötland!
